Man önskar att det fanns en pausknapp som fick tiden att stanna och lät en tänka klart.

Som gjorde att man hann samla sig, reda ut trasslet i hjärnan som bara snörade ihop sig mer och mer.

Som skapade lite tid och gav dig ett försprång.

Men världen fungerar inte så.

Man förstår sig inte på allt helt enkelt.

Inte heller alltid det där som skaver utan någon egentlig anledning.

Så man släpper det, bara låter det bero.

Det går ändå inte att sätta fingret på hur, var eller varför knuten ska lösas upp.

Och det är då det slår dig -

att medan du tänkt har änden på nystanet försvunnit in i havet av trassel.

att medan du tänkt har tiden redan hunnit fortsätta framåt, medan du bara stått still.

Jag vet inte vad texten ovan ska föreställa, men exakt så känner jag just nu. Det känns som jag har tusen tankar att tänka men ingen tid ängnad att tänka dem. Och miljoner tankar jag försöker tänka utan att lyckas, för att de är på ett så otydligt språk att jag inte förstår. Och helvete vad jag blev deep helt plötsligt då. Men jag är på sådant humör just nu. Det ändå som funkar då, är att skriva av mig.

Till något absolut viktigare. Jag kikade runt lite på bilddagboken, och så stötte jag på en tjej. Nämner inga namn, såklart... men när jag tänker efter vet jag nog det inte ens.

Hon är i alla fall född 96, och det var det jag reagerade på. Hennes texter, de verkade vara skrivna av någon som var mycket äldre. De var bra - men åh, så hemska - allihop. Hon verkade inte må bra alls. Samtidigt var de så otroligt jäkla förståndiga. Jag blev nyfiken. Tog kontakt, frågade om hon hade skrivit dem själv. Det hade hon. Jag beslöt mig för att fråga hur hon mådde, jag vet ju själv att det kan hjälpa bara att någon bryr sig.

Kräver inte att ni ska läsa detta, men om ni väljer att göra det lovar jag att ni som har det bra får er en jävla tankeställare.

>>Du har faktiskt helt rätt.
Fast.. Det är väll bättre nu. Antar jag.
Okej, Gör det något om jag drar hela skiten här och nu? Hoppas inte ><
Men jag har varit jätte mobbad. Typ hela mitt liv. För lite mer än ett år sedan började jag skära mig. och när dom i skolan såg ärren så blev det ju ännu roligare att skrika glåpord efter en.
Aja, iaf. Dom sa till skolsköterskan som sedan meddelade minna föräldrar om det.
Alltså. Det blev helt... störigt allt. Det blev självklart massa möten med rektor, kurator, klassföreståndare, föräldrar. Rektorn sa hela tiden, att det var mitt fel(även när en av dom hade skrivit på msn, då jag hade skrivit ut det. Han hade sätte värre sa han och sköt ifrån sig papprena). Klassföreståndaren sa att hon inte visste något om de (för hon hade ju inte alls *ironi* hört när dom ignorerat, slagit elr skickat lappar, inte alls). Aja, det blev iaf BUP. Där han inte fattade ett skit.
Jag fortsatte skära. Det gick liksom inte att sluta..
I skolan fortsatte dom, va klart. Det blev nästan värre.
Fast, jag tror inte att jag faktiskt hade fattat att jag faktiskt var mobbad. Jag hade mer trott på det lärarna hade sagt. Små bråk. De löser sig snart, ska du se.
Liksom, jag, mobbad?
De va.. weird>< men jag bytte iaf skola nu i sjuan.
Jag är populär. Det är sjukt. Jag vill att alla bara ska, lämna mig ifred. Det är sjukt. Från att vara den som alla klankade ner på. Till den jag är nu. tom killarna i nian vill ha min msn! och dom skriver inte massa saker.
Det är så jävla svårt att förstå.
Fast endå går det inte sluta skära. Det går bara inte.
Och jag känner mig inte direkt bättre. Men dom säger att jag är gladare och så nu, så jag borde väll lyssna på dom.
Och sedan e det typ skit hemma. Vilket inte gör saken bättre direkt.
Och förlåt att detta blev en hel uppsats. Och jag förstår om du tycker att jag är hel weird som skriver detta till dig. Som jag inte ens känner.
Men det går liksom inte att snacka med dom jag är med. Dom försår inte.
Dom säger att tack vare mobbingen så beter jag mig som om jag vore äldre, så det är drf jag tycker att alla är så omogna ovs. Men jag vet inte.
Men Iallafall. Förlåt att jag skrev allt. men jag var tvungen att få ur mig det.
Tack, kram ;3<<

>>Jävlar. Detta är omöjligt för mig att ta in. Jag vet att det händer människor överallt, hela tiden, men fortfarande. ATT det händer. Det är så sjukt att det finns människor som behandlas på det här sättet. Jag kan säga att jag förstår och att det är synd om dig, och allt som vilken människa som helst skulle säga. Men jag vet inte varför jag skulle det? Jag förstår inte hur det är, inte på något sätt. Det närmsta ditt liv som verkat vara rena helvetet (åtminstone innan du bytte skola) jag någonsin kommit är väl bråk med kompisarna om att man inte "är samma person som förut" osv. Att känna sig utanför en skoldag. Haha, plötsligt ångrar man att man blivit så jäkla sur för sånna skitsaker medan andra hade gjort i princip vad som helst för att ens ha någon som går bredvid en i korridoren. Jag säger inte att du gör det nu, men jag vet att det är så för vissa.
Att du skrev allt det där, det är inget du ska be om ursäkt för. Jag älskar dig för att du gjorde det. Jag tror att det är bra att prata ut med folk man inte känner, det känns som att det är lättare ibland. Det kommer en inte in så nära på livet då på något sätt, det är inget du kommer få leva med att du sagt när du träffar personen, om du fattar vad jag menar. Jag vill hjälpa dig på så många sätt, vet bara inte hur det skulle gå till. Ingen förtjänar att ha det som du haft det. Och det med att inte någon förstått, inte ens lärare eller rektorer... det skulle drivit mig till vansinne. Att inte ha någon vettig människa att snacka med. Helvete. Jag kan känns mig ensam ibland, och tycka att min familj och mina vänner är rena svikare, patetiska idioter som bara är pest att leva med. Och helvete, vad fel jag vet att jag har. Även om det känns så för stunden.
Jag hoppas att saker och ting blir bättre. Jag finns gärna för att snacka mer med dig. Jag vill hjälpa, vill finnas för någon. Betyda. Sådant kan hjälpa, både en själv och andra. Jag vet inte vad du vill, men.
Och du, jag fattar att det måste vara skitskumt att helt plötsligt, bli populär. Men jag tror att även om det känns dumt att börja umgås med dem, att det kanske känns som om "jaså, nu passar jag?" eller "vad har jag gjort nu för att förtjäna det här som jag inte gjort innan?" så ska du inte bara skita i dem. Ta vara på det. Man mår bättre med vänner omkring sig. De kan hjälpa dig när du faller. Även fast man tror att man är stark (vilket du är, otroligt jäkla stark, det har du redan visat mig!) så har alla sina punkter då man inte orkar mer. Ska inte skriva "tro mig, jag vet". För återigen, jag vet inte. Men jag kan tänka mig.
Hoppas det var till någon nytta. Kram<<