Man önskar att det fanns en pausknapp som fick tiden att stanna och lät en tänka klart.

Som gjorde att man hann samla sig, reda ut trasslet i hjärnan som bara snörade ihop sig mer och mer.

Som skapade lite tid och gav dig ett försprång.

Men världen fungerar inte så.

Man förstår sig inte på allt helt enkelt.

Inte heller alltid det där som skaver utan någon egentlig anledning.

Så man släpper det, bara låter det bero.

Det går ändå inte att sätta fingret på hur, var eller varför knuten ska lösas upp.

Och det är då det slår dig -

att medan du tänkt har änden på nystanet försvunnit in i havet av trassel.

att medan du tänkt har tiden redan hunnit fortsätta framåt, medan du bara stått still.

Jag vet inte vad texten ovan ska föreställa, men exakt så känner jag just nu. Det känns som jag har tusen tankar att tänka men ingen tid ängnad att tänka dem. Och miljoner tankar jag försöker tänka utan att lyckas, för att de är på ett så otydligt språk att jag inte förstår. Och helvete vad jag blev deep helt plötsligt då. Men jag är på sådant humör just nu. Det ändå som funkar då, är att skriva av mig.