Jag har så mycket jag velat blogga om och så lite tid! Första sommarlovsveckan har varit och jag har haft det galet bra precis hela tiden.

Den 10:e juni slutade vi skolan. Slutet på min tid på Adolsfbergsskolan. Helt otrolig och alldeles för jäkla sorgligt. Men samtidigt början på något nytt...

TEXTERNA NEDAN HAR NI REDAN LÄST - JAG VET. MEN ÄNDÅ.

Och tjejer - Emma Lisa Ebba Carro:

Ni är anledningen till att dessa tre år på Adolfsbergsskolan skolan blivit tre otroligt roliga år. Kanske de tre bästa i mitt liv? Jag kan inte riktigt förstå att vi aldrig mer kommer gå i samma klass - eller så är det bara jag som inte vill förstå. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska klara mig utan er när vi fortsätter skolan på helt olika håll i höst. Helst vill jag slippa tänka på det också, men det är svårt nu, när sommarlovet faktiskt och otroligt ÄR här och gymnasiet kryper sig allt närmare intill...

Vi fem är alla så olika, men samtidigt är det något vi har som ingen annan förstår. Jag mår bra med er. Jag vet hur ni tänker, jag vet i princip ALLT om er! För att inte tala om alla minnen vi har skapat! Alla dagar och nätter vi spenderat tillsammans, alla somrar och vintrar, tjejkvällar, resor... Ni är utan tvekan de allra bästa vänner jag haft, eller nej, HAR, för i helvete. För det absolut sista jag vill är att vi ska glida isär. Och det ska vi inte. Lova mig det?

För jag älskar er.

---

Emma och Ebba:

Vi tre har gått i samma klass sen lekis. Ni var i stort sett mina bästa vänner i grundskolan och nu när vi gått ut 9:an har vi gått tillsammans i tio år. Hör ni hur mycket det är? Tio år. Ni är en del av det som har format mig till den jag är. Man ser ju bara på bilden hur vi är tillsammans... hehe.
Nu fortsätter ni, kanske, i samma klass i tre år till. Åtminstone tre år till på samma skola. Utan mig. Jag kommer sakna er i skolan, även fast vi ses utanför. Hur mycket som helst.

---

Lisa:

Efter Ebba och Emma kom du. Som från ingenstans dök du upp och blev min bästa vän. För det var du, ett tag i alla fall. Vi lärde känna varandra i slutet på 6:an, och när vi började 7:an kändes det som om vi känt varandra sedan barnsben. Människor blev förvånade när vi sa att vi knappt känt varandra ett år. Människor tog fel, Bella och Lisa, Lisa och Bella. Människor förstod oss inte. Men inget spelade någon roll.
Jag är och kommer alltid att vara lika glad över att jag en gång lärt känna dig. För en riktig vän glömmer man aldrig.

---

 
Carro:

Du kom sist. Och mest annorlunda oss. Du var ingen brunnsare. Du spelade inte fotboll. Du tänkte inte på samma sätt eller skrattade åt samma saker. Till en början. Sedan, sakta men säkert, lyckades du på något sätt få oss att älska dig. Trots att du är så olik oss. Men du och jag kände aldrig varandra sådär bra som alla andra kände dig. Det var först i 8:an vi började umgås riktigt mycket. I 9:an blev det ännu mer. Nu är du en av mina absolut bästa vänner. Även om vi kan bli hur galna som helst på varandra ibland - kleta marshmallows i varandras hår och ha riktiga idiotbråk - så väger det upp allt bra vi har tillsammans. Alla roliga och knäppa dagar som kvällar, konstiga idéer och flummiga nätter. Det är värt allt dåligt som ändå inte har någon betydelse.

Men en sak hatar jag med dig. Och det är att du ska flytta. Visst är jag glad för din skull, det är ju vad du vill. Du vill och kan lyckas. Jag vet det. Men hur duktig du än blir kommer jag sakna dig lika mycket - och det är riktigt mycket. Jag vill inte att du ska lämna mig och Örebro. Det kommer inte bli samma sak utan dig. Men jag vet att det är så det kommer bli, och jag kommer överleva. Jag hoppas bara att du kommer få det så otroligt bra där borta, och så ska vi ju inte glömma, att innan du ska flytta, så har vi en sommar kvar tillsammans. En sista. Låt den bli den bästa.

Helvete vad jag kommer sakna dig hjärtat.